Skytien | andra skytiska kungadömet

Andra skytiska kungadömet

Skytiens sociala utveckling under slutet av femte och under fjärde århundradena f.Kr. inbegrep dess privilegierade stratifiering i handeln med grekerna, ansträngningarna att kontrollera denna handel, och de följder detta ledde till: aggressiv extern politik, ökad exploatering av underkuvade folk, och tilltagande social stratifiering bland de nomadiska härskarna. Handeln med grekerna stimulerade också processen att överge den nomadiska livsföringen.

Närheten till de grekiska stadsstaterna vid Svarta havets kust (Olbia, Kimmeriska Bosporen, Chersonesos, Sindica, Tanais) var pådrivande i att slaveriet uppkom i det skytiska samhället, men detta endast i ett avseende: slavar såldes till grekerna i stället för att användas i den egna ekonomin. Av den anledningen började skyterna att ta slavar som krigsbyten under de många krig de deltog i.

Skytien 400-200-talen f.Kr.

Den skytiska staten nådde sin största utsträckning under 300-talet f.Kr. under Ateas regering. Isokrates (436–338 f.Kr., Panegyrikos 67) ansåg att skyterna, men också trakerna och perserna, var "de med störst kapacitet till makt" och de folk "som var mest mäktiga". Under Ateas avvecklades tribunstrukturen i staten, och statsstyrelsen blev mer centraliserad. Från att tidigare tre basileusar (kungar) sägs ha styrt skyterna, berättar Strabon (VII, 3, 18) att Ateus regerade över större delen av de barbarer som bodde norr om Svarta havet.

Skrivna källor anger att den skytiska staten utvidgades huvudsakligen i västlig riktning före 300-talet. I det hänseendet fortföljde Ateas samma politik som sina föregångare under 400-talet. Under den västliga expansionen, krigade Ateas mot Triballs. [5] En del av trakerna underkuvades och pålades flera plikter. Under Ateus 90-åriga liv slog sig skyterna ner i Trakien och spelade en viktig politisk roll på Balkan. Samtidigt ökade den skytiska befolkningen, både nomader och jordbrukare, längs Dnjestr. Ett krig mot Bosporiska kungadömet ledde till att skyternas tryck på de grekiska städerna vid norra Svarta havet ökade.

Material från platser nära Kamianka-Dniprovska, som förmodas ha varit huvudstad i Ateas stat, visar att metallurgin utfördes av fria medlemmar av samhället, om än de vore tyngda av pålagda plikter. Metallarbetena var synnerligen avancerade och de skytiska hantverkens enda utpräglade specialitet. Av Polyainos och Frontinus berättelser följer att det under 300-talet fanns ett avhängigt samhällsskikt, vilket utgjordes av fattiga skytiska nomader och lokal, jordbrukande urbefolkning, med socialt utanförskap och utnyttjande, och vilka inte deltog i krigen utan sysslade med åkerbruk och boskapsskötsel.

År 339 f.Kr. nådde det andra skytiska kungadömet sin höjdpunkt, och var början till dess fall. Kriget mot Filip II av Makedonien avlöpte med seger för Alexander den stores far, varunder den skytiske kungen Ateus stupade i ett slag som han deltog i fastän han var en bit över 90 år.[6] Många kungliga kurganer (Chertomlyk, Kul-Oba, Aleksandropol, Krasnokut) är från tiden efter Ateus och föregående traditioner fortsatte; staten fortlevde till omkring 250-talet f.kr. När Alexander den stores vicekung i Trakien, Zopyrion, år 331 invaderade Skytien och belägrade Olbia, "för att han inte ville sitta sysslolös", led han slutligen ett krossande nederlag och dog.[7]

Andra skytiska kungadömets fall inträffade under andra halvan av 200-talet f.Kr. när kelter och traker drev in från väster, och sarmater från öster. Sarmaterna, med deras ökande styrka, ödelade stora delar av Skytien och, med Diodoros ord, "förintade de besegrade, och större delen av landet förvandlade de till öken".[8]

De underkuvade stammarna på skogsstäppen, som pålagts enorma bördor, gjorde sig fria när första tillfälle gavs. Befolkningarna vid Dnepr och Buh som regerats av skyterna, hade inte blivit skyter. De hade fortsatt leva på sitt traditionella vis, främmande för de skytiska krigen. Från 200-talet f.Kr. och flera århundraden framåt, skilde sig historierna för folken på stäppen och skogsstäppen. Folkens materiella kulturer förlorade hastigt sina gemensamma kännetecken. När den skytiska hegemonin var över på stäppen, slutade kurganer att uppföras. I arkeologiskt hänseende uppträder det sena Skytien som ett konglomerat av belägrade och icke-belägrade bosättningar med angränsande zoner av jordbrukssamhällen.

Utvecklingen av det skytiska samhället utmärks av följande trender:

  1. En intensifierad bosättningsprocess, belagd med flertaliga kurgangravar på stäppområdet norr om Svarta havet, några från slutet av 400-talet f.Kr. men de flesta från 300- eller 200-talen f.Kr. vilka återspeglar att ett permanent vallstråk etablerats och en tendens till seminomadisk livsföring. Området vid nedre Dnepr har främst obelägrade bosättningar, medan den bofasta jordbrukande befolkningen på Krim och västra Skytien ökade. Bosättningarna vid Dnepr utvecklades från vad som tidigare varit vinterbosättningar för nomaderna och obebott land.
  2. Tendenser till ägande och social ojämlikhet, början på en aristokratisk ideologi, ökad stratifiering bland de fria skytiska nomaderna. Majoriteten av kurgangravarna kommer från 300-talet f.Kr.
  3. Tilltagande underkastelse av befolkningen på skogsstäppen, belagd arkeologiskt. Under 300-talet f.Kr. uppträder stäpptypiska gravar i skogsstäppsområdet vid Dnepr. Därtill avancerar nomaderna norrut på jakt efter nya områden att driva boskapen på, och visar på ett ökat tryck på jordbrukarna på skogsstäppen. Borispol-kurganerna tillhör nästan samtliga krigare, och ibland även kvinnliga krigare. Höjdpunkten för den skytiska stäppkulturen sammanfaller med avklingandet av kulturen på skogsstäppen. Från andra halvan av 400-talet f.Kr. minskar antalet importerade antikviteter i mellersta Dneprområdet på bekostnad av ökande fattigdom bland de underkuvade bönderna. På skogsstäppen är kurganerna fattigare under 300-talet f.Kr. än under föregående tider. Samtidigt ökar det kulturella inflytandet av stäppnomader. Senkov-kurganer i Kiev-området, som den lokala jordbrukande befolkningen efterlämnat, är fattigare och mindre nydanande, i skarp kontrast till Borispol-kurganerna från samma tid som de skytiska erövrarna efterlämnat.
  4. Början till stadsliv bland skyterna.
  5. Ökad handel med grekiska städer i norra Svarta havet, och ökad hellenisering bland den skytiska aristokratin. Efter att Aten lidit nederlag under Peloponnesiska kriget gick den attiska jordbrukskulturen under. Demosthenes skrev att omkring 400 000 medimner säd exporterades årligen från Bosporen till Aten. Den skytiska nomadiska aristokratin spelade inte endast rollen som mellanhand, utan deltog även aktivt i sädhandel på de underkuvade jordbrukarnas bekostnad, liksom i handel med slavar, skinn, och andra varor.

Skytiens senare historia domineras huvudsakligen av element av stadsliv och bofast jordbrukskultur. Som en följd av nederlagen som skyterna fick lida, upprättades två separata skytiska stater, två Mindre Skytien, en i Trakien (Dobrudja) och den andra på Krim och nedre Dneprområdet.[9]

Andra Språk
አማርኛ: እስኩቴስ
العربية: سكيثيا
aragonés: Scitia
asturianu: Escitia
Bân-lâm-gú: Scythia
беларуская: Скіфія
български: Скития
Cymraeg: Scythia
Ελληνικά: Σκυθία
English: Scythia
español: Escitia
Esperanto: Skitio
euskara: Eszitia
فارسی: سکائستان
français: Scythie
한국어: 스키티아
Bahasa Indonesia: Skithia
Ирон: Скифи
italiano: Scizia
Latina: Scythia
latviešu: Skitija
Bahasa Melayu: Scythia
Nederlands: Scythië
norsk: Skytia
norsk nynorsk: Skytia
polski: Scytia
português: Cítia
română: Sciția
русский: Скифия
sicilianu: Scizzia
српски / srpski: Скитија
srpskohrvatski / српскохрватски: Skitija
suomi: Skyytia
татарча/tatarça: Скифия
українська: Скіфія
Tiếng Việt: Scythia
中文: 斯基提亞
Lingua Franca Nova: Scitia