Tysk-romerska riket

Tysk-romerska riket
Tyska: Heiliges Römisches Reich

Ludwig der Deutsche.jpg
962–1806
Flagga Vapen
Tysk-romerska riket cirka 1600.
Tysk-romerska riket cirka 1600.
Huvudstad


Statsskick Valmonarki
Bildades 2 februari 962


Upphörde 6 augusti 1806


Föregående
Efterföljande
Mellanfrankiska riket
Östfrankiska riket
Rhenförbundet
Kejsardömet Österrike
Gamla edsförbundet
Preussen
Kungariket Sachsen
Hertigdömet Holstein
Hertigdömet Oldenburg
Reuss-Greiz
Hertigdömet Mecklenburg-Schwerin
Svenska Pommern
Kurfurstendömet Hessen
Waldeck-Pyrmont
Sachsen-Weimar
I dag del av Tyskland  Tyskland
Österrike  Österrike
Belgien  Belgien
Tjeckien  Tjeckien

Liechtenstein  Liechtenstein
Luxemburg  Luxemburg
Monaco  Monaco
Nederländerna  Nederländerna
San Marino  San Marino
Slovenien  Slovenien
Schweiz  Schweiz
Frankrike  Frankrike
Italien  Italien
Polen  Polen

historia
Tysklands statsvapen
Denna artikel är en del av en serie
Tidslinje
Germanien
Folkvandringstiden
Austrasien (511–719)
Gamla Sachsen (?–785)
Frankerriket (719–843)
Östfrankiska riket (843–962)
Tysk-romerska riket (962–1806)
Preussen (1701–1918)
Rhenförbundet (1806–1813)
Tyska förbundet (1815–1866)
Nordtyska förbundet (1866–1871)
Kejsardömet (1871–1918)
Novemberrevolutionen (1918–1919)
Weimarrepubliken (1919–1933)
Nazityskland (1933–1945)
Ockupationen (1945–1949)
Västtyskland- Östtyskland (1949–1990)
Tysklands återförening (1989–1990)
Efter återföreningen (från 1990)

Tyskland-portalen
Detaljerad historisk karta över Tyskland i slutet av 1200-talet.
Karta över riket runt 1630.
Flagga vid rikets avskaffande 1806.
De sju kurfurstarna i det tysk-romerska riket.
Statsskick och organisation i det tysk-romerska riket.
Rikskretsar i det tysk-romerska riket 1512. Vitt betecknar utanför kretsindelningen stående länder.

Tysk-romerska riket, egentligen Heliga romerska riket av tysk nation ( ty. Heiliges Römisches Reich Deutscher Nation, la. Sacrum Romanum Imperium Nationis Germanicæ) var den officiella beteckningen på området som kontrollerades av de tysk-romerska kejsarna från medeltiden till 1806. Namnet härstammar från härskarnas önskan att fortsätta det antika romerska rikets tradition att framställa sitt styre som varande i enlighet med Guds heliga vilja. Då det var som störst innefattade det inte bara dagens Tyskland utan även områden motsvarande dagens Österrike, Slovenien, Schweiz, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tjeckien, delar av östra Frankrike, norra Italien och Kroatien samt västra och norra Polen.

Redan Karl den store använde sig av titeln romersk kejsare, vilket sågs som en länk mellan det tidigare Västromerska riket och det tysk-romerska riket. Det grundades när Otto I kröntes till kejsare 962. Grunden för riket lades dock redan i fördraget i Verdun år 843. Uttrycket ”av tysk nation” lades till först på 1400-talet som avspisning till Frankrikes kung, ättling till Karl den stores yngre linje, som sökt göra anspråk på den romerska kejsartiteln.

Efter reformationen delades de ingående staterna i en katolsk och en protestantisk grupp, vilket blev en av orsakerna till det trettioåriga kriget, som var ett splittrande inbördeskrig inom riket. Efter westfaliska freden 1648 förlorade det Tysk-romerska riket i praktiken sin politiska betydelse.

Det tysk-romerska riket upplöstes formellt 1806 under det militära trycket från Napoleon I:s Frankrike. Ett antal av rikets furstendömen organiserades i stället i Rhenförbundet med Napoleon som beskyddare (protecteur). Förbundets medlemmar var formellt suveräna men fungerade i praktiken som franska satellitstater. Den tysk-romerske kejsaren Frans II hade redan 1804 antagit titeln "kejsare av Österrike" som ett svar på att Napoleon samma år hade låtit utropa sig till fransmännens kejsare. I kejsardömet Österrike inkluderades områden som aldrig ingått i det Tysk-romerska riket.

Tysk-romerska riket omfattade vid grundandet år 962 cirka 470 000 kvadratkilometer, 30 procent större än dagens Tyskland, och hade uppskattningsvis en befolkningstäthet av 10 invånare per kvadratkilometer. Vid mitten av 1000-talet hade riket vuxit till mellan 800 och 900 000 km² och hade mellan 8 och 10 miljoner invånare. I slutet av 1200-talet uppgick befolkningen till mellan 12 och 14 miljoner, men minskade kraftigt under 1300-talet både av digerdöden och av att många judar flydde till Polen.

Det tysk-romerska rikets författning

Den tyska konungavärdigheten, med vilken från 962 den romerska kejsarvärdigheten var förenad, gick först i arv inom Karl den stores ätt karolingerna, som så småningom dog ut på svärdssidan. Vid Henrik I:s val 919 spelade arvsrätten inte längre samma roll. Men Henrik var istället rekommenderad av sin företrädare. Den sachsiska ättens konungar brukade redan under sin livstid nämligen låta hylla (välja) sina efterträdare, och inom den frankiska ätten följde man denna tradition.

Det första fullt fria valet var Lothar III:s 1125. Efter denna tid försvann alltmer arvsrättens begrepp, även om man höll sig inom ätten vid valet. I början deltog mest biskopar, ärkebiskopar och hertigar i valet. Så småningom blev det så att de viktigaste andliga och världsliga furstarna höll ett förberedande val, som sedermera underställdes de andras godkännande. Slutligen blev det alltmer sed, att endast de furstar som innehade de högsta riksämbetena deltog i detta förberedande val, vilket alltmer blev det bestämmande och slutligen (från mitten av 1200-talet) det enda valet.

Dessa furstar, som innehade de högsta riksämbetena, var från början sju och kallades kurfurstar (koren betyder välja på medellågtyska, jämför svenskans kora och engelskans choose). De var alltså så att säga "valfurstar". Dessa riksämbetsmän var de tre ärkekanslererna [1] (som innehades av ärkebiskoparna av Mainz, Trier och Köln), ärke drotsen ( pfalzgreven vid Rhen), ärke munskänken ( kungen av Böhmen), ärke marskalken ( hertigen av Sachsen), och ärke kamreren ( markgreven av Brandenburg). Denna ordning lagstadgades i " Gyllene bullan" (1356).

År 1623 erhöll Bayern Pfalz gamla valrätt, men för Pfalz räkning skapades 1648 en åttonde kurvärdighet. 1692 kom en nionde, för Hannover, vars regent blev ärke skattmästare. Eftersom kurfurstarna ofta utövade sin valrätt genom sändebud och inte infann sig vid kröningarna (vilka skedde i Aachen), skapades nya ärftliga ämbeten, vilkas innehavare (subofficiales imperii) tjänstgjorde som deras vikarier. Detta var dock fallet endast med de världsliga sysslorna.

Sålunda var grevarna av Waldburg arvdrotsar, grevarna av Limburg och (efter 1713) grevarna av Althau arvmunskänkar, grevarna av Pappenheim arvmarskalkar, furstarna av Hohenzollern arvkammarherrar och grevarna av Zinzendorf arvskattmästare. Även andra ärftliga riksämbeten skapades. Bland annat blev furstarna av Thurn und Taxis ärftliga rikspostmästare, furstarna av Schwarzburg arv stallmästare, grevarna av Werthern det Heliga romerska rikets arvdörrvaktare, och så vidare.

Vid interregnum (tiden mellan en kejsares död och valet av hans efterträdare) var pfalzgreven riksföreståndare (vicarius imperii) för de frankiska länderna (juris francici) och kurfursten av Sachsen (juris saxonici) för de sachsiska.

Andra Språk
беларуская (тарашкевіца)‎: Сьвятая Рымская імпэрыя
客家語/Hak-kâ-ngî: Sṳ̀n-sṳn Lò-mâ Ti-koet
Bahasa Indonesia: Kekaisaran Romawi Suci
interlingua: Sacre Imperio Roman
Bahasa Melayu: Empayar Suci Rom
Nedersaksies: Heilige Roomse Riek
Nordfriisk: Hilag Röömsk Rik
oʻzbekcha/ўзбекча: Muqaddas Rim imperiyasi
Piemontèis: Imperi Roman Sacrà
Simple English: Holy Roman Empire
slovenščina: Sveto rimsko cesarstvo
srpskohrvatski / српскохрватски: Sveto Rimsko Carstvo
татарча/tatarça: İzge Rim imperiäse
West-Vlams: Illig Rôoms Ryk