Stortinget

Norges storting
Stortinget
Typ
Utformning enkammarsystem
Ledning
Stortingspresident Olemic Thommessen
Struktur
Antal platser 169
Politiska grupper Regeringspartier (77)
   Høyre (48)

Regeringens stödpartier (19)

   Venstre (9)

Opposition (73)

   Arbeiderpartiet (55)
   Senterpartiet (10)
Val
Valsystem proportionellt
Senaste valet 11 september 2017
Mötesplats
Stortingsbyggnaden
Oslo
Webbplats
www.stortinget.no
Norge

Denna artikel är en del i serien om:
Politik i Norge


Regering
Parlament
Lokalförvaltning
Utrikespolitik
  • Utrikespolitik
  • Relationer med EU

Atlas

  v   

Stortinget är sedan 1814 den lagstiftande församlingen i Norge. Det består av 169 representanter valda från 19 valkretsar ( fylkena). Enligt Norges grundlag § 49 är Stortinget ”folkets” instrument för att utöva den lagstiftande makten. Stortingsval hålls vart fjärde år. Rösträtt har i stort sett alla norska medborgare som kommer att fylla eller har fyllt 18 år under eller före valåret.

Vid sidan av lagstiftningsarbetet hör också utövande av finansmakten ( skatter, avgifter, stats budgeten), kontroll av den verkställande makten (regeringen) och debatt av allmänna politiska spörsmål som utrikespolitik och reformer till Stortingets uppgifter. Norge har ett parlamentariskt system, som innebär att regeringen i de flesta fall är ansvarig inför Stortinget, vilket i Norges fall uttrycks i att statsråd (regeringens ledamöter) som förlorat Stortingets förtroende måste avgå.

De uppgifter och den myndighet Stortinget har som saknar explicit stöd i grundlagen, betraktas ha stöd i konstitutionell sedvanerätt.

Historia

Efter freden i Kiel i januari 1814 uppstod ett maktvakuum över Norge. Danmarks kung Fredrik VI hade avstått landet till den svenske kungen, Karl XIII. Men norska frihetskämpar och den danske tronarvingen Kristian Fredrik ville skaffa sig respektive bevara sin makt över landet. I maj samlades därför en folkvald nationalförsamling från hela landet på Eidsvoll, för att arbeta fram en grundlag för ett fritt Norge.

Eidsvollförfattningen undertecknades den 17 maj 1814, och samma dag lät Kristian Fredrik sig väljas till det fria Norges konung. Den svenske tronarvingen Karl Johan krävde dock fortfarande att fredsavtalen från Kiel skulle uppfyllas. Ett kort krig fördes, innan Stortinget och de svenska förhandlarna i november kunde enas om villkoren för en svensk-norsk union. En reviderad Eidsvollsförfattning antogs av Stortinget. Norges reviderade grundlag godkändes även av den svenska ståndsriksdagen, och reglerade landets styre fram till 1905 års unionsupplösning, då den ursprungliga författningen åter trädde i kraft.

Kamp för parlamentarism

Den norska konstitutionen tillkom före parlamentarismens införande, och då var riksrättinstitutet det enda instrument Stortinget hade för att (i förening med högsta domstolen) kunna avsätta statsråd. Senast riksrätten fällt en regeringsmedlem var 1884 när statsminister Christian August Selmer och övriga statsråd i hans ministär dömdes till avsättning (”förlustiga sina ämbeten”) och böter. [1] Bakgrunden var norrmännens självständighetssträvanden: 1873 hade Oskar II beslutat att avskaffa ståthållarsystemet, som av norrmännen ansågs som ett påtvingat (närmast kolonialt) system. Ståthållaren (statholderen) hade varit kungens generalguvernör i landet när inte en myndig medlem av kungahuset (främst kronprinsen) fungerade som vicekung (systemet med vicekung avskaffades dock inte förrän 1905). Istället för ståthållaren infördes ett nytt statsministerämbete också i Kristiania (Oslo) som chef för regeringen. Tidigare hade bara ett av de tre norska statsråd, som befann sig i Sverige, titulerats statsminister. De var regeringsrepresentanter i Sverige för kungliga beslut angående Norge. [2]

Den norska stortingsbyggnaden, uppförd 1866 efter teckningar av den svenske arkitekten Emil Viktor Langlet.

Stortinget krävde efter denna reform att statsråden skulle få tillträde till Stortingets förhandlingar (som inte var tillåtet enligt en gammal maktdelningsprincip), för att komma närmare full parlamentarism efter brittisk modell och få mer inflytande över regeringen. Därmed skulle landet få ökat självstyre och komma närmare självständighet. Stortinget antog så en grundlagsändring om detta med mellanliggande val (ett val som det liberala partiet Venstre hade vunnit med stor majoritet, över 50 procent av rösterna, varvid de fick inflytande också över riksrättens sammansättning genom dess ledamöter i Lagtinget), men kung Oskar II vägrade, med instämmande av regeringen Selmer, att anta förslaget sedan grundlagsändringen antagits av Stortinget. Då åtalade Odelstinget regeringens statsråd inför riksrätt för att ha avrådit kungen att skriva under grundlagförslaget. Grundlagsförslag hade kungen nämligen inte rätt att lägga in veto emot enligt den norska grundlagens § 112 (beslutade ändringar skulle enbart ”kunngjøres ved Trykken”), men det hade aldrig prövats rättsligt. Kung Oskar var efter domen tvungen att utse en parlamentariskt understödd regering ( regeringen Sverdrup), varvid parlamentarismen infördes i Norge, samtidigt som grundlagsändringen trädde i kraft. [3]

År 2007 skrevs det slutligen också in i grundlagen att ett statsråd som inte åtnjuter Stortingets förtroende måste avgå ur regeringen. Det parlamentariska systemet hade visserligen varit praxis sedan 1880-talet, men det var först på 2000-talet som det stadgades i grundlag.

Andra Språk
беларуская: Стортынг
беларуская (тарашкевіца)‎: Стортынг
български: Стортингет
català: Storting
dansk: Stortinget
davvisámegiella: Stuorradiggi
Deutsch: Storting
eesti: Storting
English: Storting
español: Storting
euskara: Storting
فارسی: استورتینگ
français: Storting
Հայերեն: Սթորթինգ
Bahasa Indonesia: Stortinget
italiano: Storting
עברית: סטורטינג
ქართული: სტორთინგი
lietuvių: Stortingas
magyar: Storting
მარგალური: სტორთინგი
Bahasa Melayu: Stortinget
norsk: Stortinget
norsk nynorsk: Stortinget
Plattdüütsch: Storting
polski: Storting
português: Storting
русский: Стортинг
Scots: Storting
sicilianu: Storting
Türkçe: Yüce Meclis
українська: Стортинг
中文: 挪威議會