Mora (språkvetenskap)

Mora, (av latinets mora, 'fördröjning' [1]) tidsenhet som inom fonologin motsvarar det kortaste uttalbara ljudets längd i ett språk. I vissa språk, exempelvis japanska utgör en mora språkets minsta betydelseskiljande enhet.

Mora förväxlas ofta med stavelser. En vanlig missuppfattning är att det japanska versmåttet haiku utgår från stavelser medan det i själva verket utgår från mora. [2]

En eller flera mora utgör tillsammans en stavelse. En stavelse som består av en mora kallas monomoraisk, om den har två mora kallas den bimoraisk och om den har tre mora kallas den trimoraisk. Trimoraiska stavelser kallas ibland även pluti när man talar om sanskrit.

I de japanska skriftspråken katakana och hiragana, samt det föråldrade manyōgana, utgör varje tecken alltid en mora, till skillnad från det latinska alfabetet där flera tecken kan krävas för att skriva ut en mora.

Exempel

Det japanska ordet för Japan, Nippon, innehåller 4 moror: ni-p-po-n. Det japanska originalordet för ' judo' ( japanska: 柔道 jūdō ?) innehåller också 4 moror: ju-u-do-o (uttalas "dzjuudåå").

Andra Språk
Bân-lâm-gú: Mora
Чӑвашла: Мора
Esperanto: Morao
estremeñu: Mora
Հայերեն: Ամանակ
Nederlands: Mora (taalkunde)
日本語: モーラ
norsk nynorsk: Mora
română: Moră
русский: Мора
Basa Sunda: Mora (linguistik)
Türkçe: Bürünbirimcik
中文: 音拍