Lista över romerska kejsare

Romarriket
Roman SPQR banner.svg

En del av Romportalen
Romarrikets statsskick och förvaltning

Historiska perioder
Roms kungatid
753509 f.Kr.

Romerska republiken
50927 f.Kr.
Romerska kejsardömet
27 f.Kr.395 e.Kr.

Västromerska riket
395476

Östromerska riket
3951453

Ordinära magistrater
Konsul (Rom)
Praetor
Prokonsul
Propraetor
Edil
Kvestor
Tribun
Censor
Curator
Extraordinära magistrater
Diktator
Magister Equitum
Ståthållare
triumviri
Decemvir
Ämbeten, titlar och hederstitlar
Kejsare
Legatus
Dux
Officium
Prefekt
Praetorianprefekt
Vicarius
Vigintisexviri
Liktor
Magister militum
Imperator
Princeps senatus
Pontifex maximus
Tetrark
Augustus
Augusta
Africanus
Caesar
Dekurion
Dominus
Domina
Institutioner och juridik
Romerska senaten
Cursus honorum
Romerska folkförsamlingen
Romersk rätt
Romerskt medborgarskap
Imperium
Auktoritet
Kollegialitet

De romerska kejsarna innehade makten i romarriket under den period som kallas det Romerska kejsardömet och som avlöste den Romerska republiken. Övergången mellan republik och kejsardöme innebar att makten samlades hos en enda person, snarare än hos "Senaten och folket i Rom". Detta skedde gradvis, och historiker ser olika tidpunkter som brytpunkter mellan republik och kejsardöme: Mordet på Julius Caesar (44 f.Kr.), slaget vid Actium (31 f.Kr.) eller då Gaius Octavianus fick hederstiteln Augustus (27 f.Kr.).

Augustus, som allmänt anses ha varit den förste kejsaren, var noga med att upprätthålla bilden av republikanskt styre och antog ingen särskild titel för att markera början på sitt styre (som började 27 f.Kr.).[1] Istället koncentrerade han helt enkelt den makt som redan fanns bland de romerska magistraterna till sig själv och övertog den existerande hederstiteln "Princeps Senatus" (den förste i senaten).[1] Denna regeringsform, som varade i nästan 300 år, kallas därför för "Principatet".

Ordet för "kejsare" i flera moderna språk, såsom engelskans "emperor" och franskans "empereur" kommer från titeln "Imperator", som en armé kunde ge åt en framgångsrik general; som sådan måste "Princeps" under kejsardömets första tid fortfarande förtjäna titeln. Även om termen "emperor/empereur" är modern, används den i engelska och franska, för att beskriva kejsarna i det Romerska kejsardömet, eftersom den dels betonar de starka banden mellan härskaren och armén (på vars stöd härskarens makt berodde), dels inte gör någon skillnad på de olika styrelsesätten under kejsardömets olika faser. Det svenska ordet "kejsare" kommer, liksom det tyska "kaiser" och det ryska "tsar", från ättnamnet Caesar, som i klassiskt latin uttalades "Kajsar". Detta namn bars av Augustus adoptivfar Gaius Julius Caesar och blev sedermera också en hederstitel åt kejsarna. Det används i denna lista, eftersom det har samma funktion och konnotation som det engelska "emperor".

Efter den romerska krisen på 200-talet, formaliserade och förskönade Diocletianus den senaste tidens kejserliga styrelsesätt, genom att etablera det så kallade "Dominatets" period i det romerska kejsardömet. Detta kännetecknas av att makten uttryckligen lades på kejsarens person och att man började använda titeln "Dominus Noster" ("Vår herre"). Från och med Diocletianus fanns det ofta flera kejsare samtidigt, som delade makten över det vidsträckta riket mellan sig. Efter Theodosius I:s död 395 e.Kr. delades riket permanent i en västlig och en östlig halva.[2] De var dock inte juridiskt åtskilda och kejsaren i det mer stabila östliga riket utövade ofta makt över den västra halvan. Västrom upplevde stora problem efter 395 e.Kr. och föll samman fullständigt efter 455 e.Kr. – den siste västromerske kejsaren abdikerade 476 e.Kr., varefter Östrom fortsatte att hävda anspråk på Västroms förra territorium. Östrom fortlevde till 1453 och Osmanska rikets erövring av Konstantinopel.[3] De östromerska kejsarna, som i modern tid allmänt kallas bysantinska kejsare, fortsatte en obruten rad av romerska kejsare. Listan över östromerska kejsare på denna lista fortsätter fram till 610 e.Kr., vilket numera brukar vara gränsår för när man slutar kalla riket för det östromerska och övergår till att kalla det för det bysantinska. För östromerska kejsare från 610 till 1453 hänvisas därför till lista över bysantinska monarker.

De kejsare som upptas på denna lista är de som allmänt anses ha varit "legitima" (alltså inte usurpatorer etc.). Emellertid är det inte lätt att definiera vilka personer som var "legitima", eftersom kejsartiteln var ganska vagt definierad juridiskt; många av de "legitima" kejsarna tillskansade sig makten på olaglig väg och många "illegitima" pretendenter hade legitima krav på posten. Följande kriterier kan användas för att bestämma listan:

  • En person som ovedersägligt härskade över hela kejsardömet vid någon tidpunkt måste anses som en legitim kejsare (1).
  • En person som utsågs till tronarvinge eller medkejsare av en legitim kejsare (1) och efterträdde den förre av egen hävd räknas som en legitim kejsare (2).
  • Om det fanns flera pretendenter och ingen var legitim arvinge, räknas den som accepterades av den romerska senaten som härskare, som legitim kejsare (3), åtminstone under Principatet.

Till exempel var Aurelianus, även om han tog makten genom på olaglig väg, ensam och obestridd härskare mellan 274 och 275 e.Kr., varför han räknas som legitim kejsare. Trots att Gallienus inte styrde över hela riket och plågades av andra pretendenter, var han legitim arvinge till (den legitime kejsaren) Valerianus. Även om Claudius II Gothicus grep makten på illegal väg och inte härskare över hela riket var han den ende pretendent, som accepterades av senaten och var därför, under sin regeringstid, den legitime kejsaren. På samma sätt blev alla pretendenter under fyrkejsaråret vid någon tidpunkt accepterade av senaten och inkluderas därför, även om de inte var obestridda; däremot blev varken Pescennius Niger eller Clodius Albinus under femkejsaråret accepterade av senaten och inkluderas därför inte. Det finns några exempel på personer, som utsågs till medkejsare, men aldrig utövade någon makt av egen hävd (särskilt barn till kejsare); dessa är legitima, men upptas bara tillsammans med den övergripande kejsaren.

Ovanstående regler är giltiga fram till 395, då riket delades i en västlig och en östlig halva. Därefter fortsätter de att gälla med förbehållet att en legitim kejsare hade obestridd kontroll över ena halvan av riket. Mot slutet av det Västromerska riket (efter 455) upphörde kejsarens relevans och det fanns tidvis ingen pretendent. För den historiska fullständighetens skull inkluderas alla västromerska kejsare efter denna tidpunkt även om Romulus Augustus, som traditionellt anses ha varit "den siste romerske kejsaren", egentligen var usurpator.

Andra Språk
Simple English: List of Roman emperors
srpskohrvatski / српскохрватски: Popis rimskih careva
Lingua Franca Nova: Lista de imperores roman