Lista över bysantinska monarker

Den här artikeln handlar om bysantinska/östromerska kejsare från och med Konstantinopels grundande 330 till 1453. För tidigare kejsare över de östligare provinserna och andra romerska kejsare, se lista över romerska kejsare.

De bysantinska kejsarna och kejsarinnorna innehade makten i det romerska riket från och med att Konstantin den store bytt huvudstaden (och därmed flyttat den centrala administrationen i riket) till Konstantinopel år 330. Efter kejsardömets slutliga delning in i två administrativa indelningar år 395 och det västromerska rikets fall år 476 fortsatte de bysantinska kejsarna att regera över det östromerska riket från huvudstaden Konstantinopel. Deras rike kallas från och med det västromerska rikets fall 476 oftast för det bysantinska riket för att skilja på antikens romerska rike och den medeltida stat som utvecklades ur de "överlevande" östliga provinserna. Därav kallas rikets monarker för bysantinska monarker trots att detta inte är en beteckning de själva hade varit bekanta med.

Kejsare till och med Theodosius I:s död år 395 var antingen medregenter eller kejsare över hela det romerska kejsardömet. Efter 395 regerade kejsarna i den här listan de östliga provinserna fram till det västromerska rikets fall år 476. Efter det ansåg sig de östromerska kejsarna som lagliga arvingar till hela det romerska riket då den östliga kejsaren Zeno år 480 upplöste titlarna "västromersk kejsare" och "östromersk kejsare" och utsåg sig själv till ensam Augustus över kejsardömet. Alla de bysantinska kejsarna ansåg sig själva vara rättmätiga romerska kejsare i direkt succession till Augustus. Termen "bysantinsk" skapades inte förrän på 1500-talet, några årtionden efter rikets fall, och titeln hade inte varit omstridd innan år 800 då påven Leo III krönte den frankiske kungen Karl den store till "romersk kejsare" (se karolinger). Detta gjordes delvis för att det bysantinska riket då styrdes av kejsarinnan Irene, som påven vägrade erkänna på grund av att hon var kvinna.

Alla kejsare innan Herakleios använde officiellt titeln Augustus, samt ibland andra titlar såsom Dominus. Deras namn inleddes med Imperator Caesar och avslutades med Augustus. När Herakleios ändrade statsspråket till grekiska blev titeln istället den grekiska synonymen Basileus. Titeln Autokrator användes också ibland efter att det tysk-romerska riket, som även de gjorde anspråk på titeln "romersk kejsare", etablerats. På senare tid kallades de bysantinska kejsarna oftast för "grekiska kejsare" av européer västerifrån, en titel de själva aldrig använde. Mot kejsardömets slut var "kejsare och autokrat över romarna" den vanligaste varianten av titeln.

Kejserliga dynastier blev allt vanligare under medeltiden, men att titeln skulle ärvas av släktingar lagstadgades aldrig utan var snarare en tradition.

Listan inkluderar regerande kejsare och kejsarinnor av det östromerska och senare "bysantinska" riket, från år 324 till år 1453. Västromerska kejsare, även de från samma dynastier som de östromerska (exempelvis Konstantin II av den konstantinska dynastin) inkluderas inte i listan om de aldrig regerade över den östliga hälften av riket.

Andra Språk
Bahasa Indonesia: Daftar Kaisar Romawi Timur
srpskohrvatski / српскохрватски: Popis bizantskih careva