Guyanas historia

Mer än 25 år efter att Guyana hade blivit självständigt visade sig tydliga avtryck från landets koloniala historia. Landet siktades av Christofer Columbus under hans tredje resa och området ignorerades senare av spanska upptäcktsresande och conquistadorer. De första europeiska bosättarna var holländare som startade en handelsplats 1616. De infödda kariberna och arawakerna dödades av sjukdomar och konflikter eller tvingades inåt i landet. Holländarna, som insåg möjligheterna till jordbruk vid den sumpiga kusten dränerade marken med ett nätverk av diken och kanaler. Under 1700-talet växte tre holländska kolonier fram i nuvarande Guyana, med framgångsrika plantage-ekonomier baserade på sockerrör och slavarbetskraft. Ett ökat antal britter drogs också till området under den andra delen av 1700-talet. Det holländska styret upphörde 1814 då kolonierna överlämnades till Storbritannien efter Napoleonkrigen.[1]

Mycket av det brittiska styret var en fortsättning på holländarnas politik. Efter att de tre kolonierna hade slagits ihop till en, Brittiska Guyana, fortsatte den sockerbaserade ekonomin att växa och när frigörelsen var genomförd 1838, importerades andra etniska grupper, framför allt från Indien, för att arbeta på plantagerna. Under 1900-talet ökade den politiska medvetenheten bland de etniska grupperna och det skedde en långsam överföring av den politiska makten, från den gamla plantagepolitiken och kolonial administration till afroguyananer och indoguyananer. Under den växande polariseringen mellan dessa två grupper, medgavs självstyre på 1950-talet. De politiska konflikterna mellan de två grupperna var periodvis våldsamma och gjorde att britterna sköt fram oberoendet till 1966. Efter oberoendet har det guyananska samhället och politiken kännetecknats, dels av starka politiska personligheter (Cheddi Jagan, Linden Forbes Burnham och Hugh Desmond Hoyte) och dels av etniska och rasistiska motsättningar baserade på misstänksamhet och manipulativ påverkan från de tre starka ledarna.[1]

Ideologier spelade en stor roll i det nya oberoende landets strävan efter ekonomisk utveckling. Det inledande valet av en marxist-leninistisk ekonomisk modell motiverades av en önskan att bryta med landets kapitalistiska förflutna. Auktoritärt styre av en dominerande politisk person och fortsatta etniska spänningar underminerade dock vägen mot en enhetlig och pragmatisk utvecklingsstrategi. Det oberoende Guyanas historia under landets första premiärminister, Forbes Burnham, kännetecknades av politiska motsättningar och ekonomisk nedgång.[1]

Desmond Hoyte lämnade gradvis Burnhams politik från ett system med statssocialism och enpartikontroll till en marknadsekonomi och obegränsad press- och mötesfrihet.[2]