Generativ grammatik

Generativ grammatik är ett samlingsnamn för syntaktiska teorier inom språkvetenskapen som syftar till att både beskriva och förklara språkets syntaktiska form. Teorin om en generativ grammatik har sitt ursprung i de idéer som den amerikanske lingvisten Noam Chomsky introducerade under 1950-talet främst genom boken Syntactic Structures från 1957 som var baserad på hans avhandling. [1] Fokus ligger på att representera den underliggande grammatiska strukturen för ett yttrande i naturligt språk genom att korrekt förutspå vilka syntaktiska strukturer som är möjliga och omöjliga i ett givet språk, språkets grammatikalitet. [2]

Teoretiska utgångspunkter

Den generativa grammatiken syftar till att teoretiskt redogöra för hur det kommer sig att barn lär sig sitt modersmål inom sina första levnadsår, utan att under den tiden ha stött på språkets alla möjliga strukturer. Det är ett fenomen som inom generativ grammatik kallas för poverty of stimulus och är ursprunget för idén om att det finns en inre grammatik som varje människa är utrustad med från födseln. [3] Den generativa grammatiken har också som målsättning att redogöra för hur det kommer sig att alla barn har samma anlag för språkförmåga. Det är den språkliga miljön som avgör vilka språk ett barn tillägnar sig, men alla barn lär sig språken på ett likartat sätt i en universell språkutveckling. Alla människors medfödda språkförmåga och inre grammatik är grunden till det som inom generativ grammatik kallas för Universell grammatik. [2]

Metod

I samband med att teorin infördes presenterade Chomsky en fundamental skiljelinje mellan människas språkliga performans, de faktiska usagorna i språket, och människans språkliga kompetens, utsagor som är möjliga i språket. Han argumenterade för att forskning inom lingvistisk teori skulle studera människans språkliga kompetens och inte språklig korpus för att dra slutsatser om mentala representationer för människans universella grammatik. [4] Den förändrade riktningen ledde till att lingvistiken kom att bli ett fält inom kognitionsvetenskapen. Det är också bakgrunden till att forskningen inom generativ grammatik sedan införandet använder grammatikalitetsbedömningar (Grammaticality judgements) från modersmålstalare som sin evidens. Metoden bygger på att en modersmålstalare använder sin språkliga intuition och bedömer syntaktiska strukturer som antingen välformade eller inte överensstämmande med språkets syntax. Metoden har kritiserats för att vara alltför naiv och inte tillräckligt kontrollera för systematisk skevhet. [5]

Andra Språk