Förbundsförsamlingen (Tyskland)

Riksdagshuset i Berlin (mötesplats sedan 1994)

Förbundsförsamlingen (på tyska: Bundesversammlung) är ett särskilt organ i Tysklands parlamentariska system, vars enda uppgift är att välja Tysklands förbundspresident. [1]

Val regleras av Art. 54 i den tyska grundlagen och i lagen om val av förbundspresident genom förbundsförsamlingen. Förbundsförsamlingen är sammansatt till hälften av förbundsdagens ordinarie ledamöter och till hälften av regionala representanter utsedda av förbundsländernas delstatsparlament.

Medlemmar

Förbundsförsamlingen består av ledamöterna i Tysklands förbundsdag ( ex officio) och lika många medlemmar som väljs av delstaternas folkrepresentationer (Landtag, Abgeordnetenhaus, Bürgerschaft). Därmed är förbundsförsamlingen Tysklands största parlamentariska församling. Från 1954 väljer också förbundsdagsledamöterna från Berlin (väst) förbundspresident, ehuru dessa före Tysklands återförening inte hade rösträtt i den västtyska förbundsdagen.

Antalet ledamöter som varje folkrepresentation skickar till förbundsförsamlingen är avhängigt folkmängden i respektive delstat, varvid endast invånare med tyskt medborgarskap räknas. Förbundsregeringen kungör i tidskriften Bundesgesetzblatt antalet ledamöter som respektive lantdag skall välja.. [2] Data som ligger till grund och den exakta metoden offentliggörs inte; 2009 pekade dock resultatet entydigt på Hare-Niemeyers metod. [3] 2010 nådde Hare-Niemeyers metod och den samtidigt för förbundsdagsval gällande uddatalsmetoden – som blev lagligt förankrad redan 2009, men som ännu inte använts – en identisk fördelning utifrån de ifrågavarande befolkningsuppgifterna.

Platserna som tilldelas en delstat bestäms sedan av respektive delstatsparlament genom proportionella val utifrån kandidatlistor motsvarande antalet avgivna röster i enlighet med d’Hondts metod. [4] Kandidatlistornas fastställande och valet görs i enlighet med respektive lantdags ordning; genom federal lag stadgas visserligen, att ledamöterna har en röst var, att listorna är slutna och i fall lika jämförelsetal föreligger för det sista mandatet efter fördelning genom d’Hondts metod avgörs det genom lottning.

Flera av delstatsparlamenten (2010 var det 10 av 16) [5] ställer bara upp en enda, gemensam kandidatlista, där kandidaterna fördelas på partierna proportionellt efter delstatsparlamentets sammansättning. Därmed säkras resultatet också när inte alla ledamöter är närvarande eller några röstar avvikande. Ett sådant valförfarande är i sig korrekt. I praktiken används emellertid en konstruktion, där de tillsatta platserna i bästa fall kan uppfattas som en lista, medan platser för eventuella ersättare disponeras partivis (exempel: om en CDU-medlem är förhindrad att utföra uppdraget, ersätts denne alltid av en annan CDU-medlem och inte av någon längre nerifrån på listan oavsett parti). Detta har kritiserats av flertalet namnkunniga statsvetare. [6] [7] Vid presidentvalet 2010 förelåg fortfarande ett ärende om 2009 års presidentval hos Tysklands författningsdomstol. [8] I 2010 års presidentval godkändes inte ett förslag härom av förbundsdagens talman; NPD har därför inkommit med en ny anmälan till författningsdomstolen. [9] [10]

Den som är valbar till förbundsdagen är valbar till förbundsförsamlingen. Företrädarna som sänds till förbundsförsamlingen behöver inte vara ledamöter i folkrepresentationerna; vid sidan av delstaternas toppolitiker väljs även regelmässigt tidigare politiker, kändisar, idrottsmän och konstnärer. Förbundsförsamlingens ledamöter är inte bundna av andra uppdrag eller av instruktioner.

Om en förbundsdagsledamot, som invalts i förbundsdagen på överhängsmandat, avgår efter att antalet delstatsrepresentanter i förbundsförsamlingen fastställts, så förblir den platsen tom, eftersom överhängsmandaten inte har några ersättare. På grund härav kan det inträffa att antalet delstatsrepresentanter är större än antalet förbundsdagsledamöter. Så var fallet 2004.

Förbundsförsamlingens ledamöter åtnjuter (från det då de antar uppdraget efter att ha valts, tills förbundsförsamlingens sammanträde avslutats) immunitet, indemnitet och uppsägningsskydd. [11] Förbundsdagens immunitetsutskott beslutar om upphävande av immuniteten. [12] Den 12 juli 2007 infogades denna, i överensstämmelse med rådande praxis, befogenhetsreglering i lagen om val av förbundspresident. [13]

Andra Språk