Du gamla, du fria

För andra betydelser, se Du gamla, du fria (olika betydelser).
Du gamla, du fria
TalochTon8.jpg
Skivutgåva av Du gamla, du fria på märket Tal och ton omkring 1930.
i Sverige  Sverige
Text Richard Dybeck, 1844
Musik Traditionell melodi
Antagen Ej officiellt antagen
Du gamla, du fria, framförd av kören Harmonica (1:40).
Du gamla, du fria (instrumental). Framförd av United States Navy Band (1:28).

Du gamla, du fria är Sveriges nationalsång, skriven av Richard Dybeck 1844 i form av två strofer till en gammal folkmelodi. Till skillnad från många andra nationalsånger har detta musikverk aldrig officiellt, genom politiska beslut, antagits som nationalsång. Status som nationalsång vilar alltså helt på traditionen. Den används dock som nationalsång även vid så officiella tillställningar som statsbesök och är självklar som Sveriges nationalsång vid exempelvis sportevenemang.

Dybecks två strofer är färgade av den då rådande skandinavismen och handlar om Norden snarare än om Sverige. Landet Sverige nämns endast kort i den senare tillkomna fjärde versen (Louise Ahlén år 1910), en vers som inte sjungs och inte räknas som del av den egentliga nationalsången. Detta medför att den polska nationalsången påstås vara den enda nationalsång där landet Sverige nämns. Flera försök att lansera tilläggsstrofer som tydligare framhäver namnet och landet Sverige har gjorts genom åren; bland annat skrev operasångaren Carl Fredrik Lundqvist en tredje strof som börjar "Jag älskar dig, Sverige", och den tycks i sin tur ha legat till grund för den första av de två strofer signerade Louise Ahlén, vilka publicerades i ett par sångböcker 1910 och var med i några senare upplagor för att sedan försvinna. [1] Genom åren har sången publicerats under olika titlar och även texten skiljer sig i olika tryckta verk.

Historia

Den ursprungliga texten till Du gamla, du fria skrevs 1844 av folkminnesforskaren Richard Dybeck till en folkmelodi som han upptecknat i sin hembygd i Odensvi i Västmanland. Han var nyligen hemkommen från en vistelse i Idre i Dalarna, där han tros ha inspirerats av fjället Städjan. Sången framfördes första gången vid en Aftonunderhållning med nordisk folkmusik som han höll den 13 november 1844 [2] i det Kirsteinska huset [3] i Stockholm. Själv menade Dybeck att "de högst medelmåttiga orden" hade tillfällighetskaraktär och inte var avsedda att spridas vidare. [2]Sedan texten till Dybecks förargelse fått spridning genom Ahlströms och Bomans sångbok " Valda svenska folksånger, folkdansar och folklekar" 1845 lät han dock själv publicera den, och i över femton års tid därefter sjöngs sången som avslutningsnummer vid Dybecks musikaliska aftonunderhållningar och trycktes i programmen till dessa. [4]

Dybecks ursprungliga text inleddes med raden "Du gamla, du friska", och det var också denna ordalydelse som spreds i hundratals visböcker och Dybecks egna programtryck under många år. 1858 ändrade han dock själv texten till "Du gamla, du fria", men det var till en början svårt att få genomslag för denna ändring eftersom den ursprungliga versionen redan hunnit spridas i hundratals tryck. Först sedan Carl Fredrik Lundqvist tagit upp sången på sin repertoar och kring sekelskiftet 1900 fått kunskap om Dybecks önskemål om revidering, började de nya inledningsorden "Du gamla, du fria" sedermera få mer allmän spridning. [4] Dybecks biograf Carl Mangård berättar om en konsert i Köpings kyrka sommaren 1900 [5]:

"Lundqvist (operasångaren Carl Fredrik Lundqvist 1841-1920) medverkade som solist och blev efter konserten jämte Hedenblad inviterad till prästgården av dåvarande kyrkoherden, kontraktsprosten And. Arhusiander. Prosten anmärkte därvid, att det skulle heta Du gamla, du fria, ej Du gamla, du friska. Då det invändes, att det stod 'du friska' i alla tillgängliga sångsamlingar och sångböcker, svarade prosten, att det gjorde detsamma, det var orätt i alla fall. Dybeck hade själv gjort anmärkning därpå, då några personer utgivit sången, och med den texten, utan hans tillåtelse. Arhusiander kände Dybeck personligen mycket väl [...] Både Lundqvist och Hedenblad beslöto efter detta att ändra texten till 'fria' i stället för 'friska'."

Den folkvisa som ligger till grund för Dybecks skapelse (Så rider jag mig genom tolfmilan skog) trycktes första gången 1845 i Runa. Den räknas idag till riddarvisorna i Sveriges Medeltida Ballader och är nedtecknad som SMB 133 G, en variant av Kärestans död. Originaltexten till nationalsången publicerades i samma tidskrift 1865, då under titeln "Sång till Norden" med tillägget: "Melodien från Westmanland. Orden nyare af Dbk". Det var också som "folkvisa" som texten spreds i vissamlingar under de första trettio åren sedan Dybeck försett den folkliga melodin med sin litterära text. Först på 1890-talet började den jämte texter som " Bevare Gud vår kung" och " Kungssången" att kategoriseras som "fosterländsk sång" i sångböckerna, och ännu på 1920-talet kunde den publiceras enbart som "folkvisa". [6] I Normal-sångbok för Svenska skolor som var den första mer omfattande sångboken för svenska skolor, och vars första utgåva utkom 1888, kallas den Till Svenska fosterjorden och första strofen lyder fortfarande "Du gamla, du friska". [7]

En händelse som bidrog till att Dybecks text i vissa kretsar började få status som nationalsång var att kung Oscar II vid en promotionsmiddag på universitetet i Lund våren 1893 reste sig upp när sången framfördes. [8] Folklig spridning som sådan fick den genom den redan nämnde operasångaren Carl Fredrik Lundqvist, som enligt sin egen mening "invigde den sången till vår nationalhymn" [9] genom sitt framförande av den vid Uppsala universitets 400-årsjubileum 1877 och sedan under decennier använde den som avslutningsnummer vid sina många konserter i Sverige.

Många menade dock ännu kring sekelskiftet 1900 att Du gamla, du fria var olämplig som nationalsång – i jämförelse med till exempel Norges var melodin för släpig och texten för vag i fråga om vilket land som egentligen besjöngs. År 1899 anordnades en " folksångstävling" för att försöka få fram en ny nationalsång; en följdverkan av denna blev Verner von Heidenstams dikt Sverige som senare tonsattes av Wilhelm Stenhammar, men någon ny nationalsång resulterade den inte i. Ambitionen att åstadkomma en "svenskare" nationalsång tog sig också uttryck i olika förslag till tillägg till Dybecks två strofer: Carl Fredrik Lundqvist skrev en egen strof ("Jag älskar dig Sverige..."), Louise Ahlén två strofer som trycktes i ett par visböcker 1910 ("Jag städs' vill dig tjäna..."), Frans Österblom fyra separata strofer ("Jag älskar min hembygd..."). Under 1900-talets tre första decennier vann Dybecks text allt mer status som "nationalsång" i sångböckerna, och nu med formen du fria som den vedertagna också i tryck. Ännu under 1930-talet rasade dock en flerårig pressdebatt om dess lämplighet. Att Sveriges Radio år 1938 började spela sången som avslutning på kvällens program och att man 1940 anordnade ett (i sig felaktigt) 75-årsfirande av dess tillkomst kan ha bidragit till att tills vidare säkerställa dess ställning som Sveriges traditionella nationalsång. [10]

Andra Språk
беларуская: Гімн Швецыі
беларуская (тарашкевіца)‎: Гімн Швэцыі
български: Химн на Швеция
čeština: Švédská hymna
Ελληνικά: Du gamla, Du fria
Bahasa Indonesia: Du gamla, Du fria
latviešu: Zviedrijas himna
lietuvių: Švedijos himnas
Bahasa Melayu: Du gamla, Du fria
Nederlands: Du gamla, Du fria
norsk nynorsk: Du gamla, du fria
Plattdüütsch: Du gamla, Du fria
polski: Hymn Szwecji
português: Du gamla, Du fria
русский: Гимн Швеции
Simple English: Du gamla, du fria
slovenščina: Du gamla, Du fria
Soomaaliga: Du gamla, Du fria
українська: Гімн Швеції
Tiếng Việt: Du gamla, Du fria